Första BM besöket i Simrishamn

Usch vad jag är sliten, känner mig en aning deppig och har verkligen ingen ork. Min kropp dödar mig! Smärtan blir bara värre och värre och det börjar bli olidligt.
Har på allt detta blivit uppsagd från mitt arbete, en uppsägning som jag ej kommer godkänna. Får se hur mitt bestridande går.
Man tror att man är klar med det mesta och att man snart bara kan ta det lugnt men nej nej alltid kommer de upp något man måste göra. Idag har jag dock valt att låta allt ligga på hyllan och bara vilat. Var ett måste. Har nämligen börjat bli sjuk på mina redan existerande krämpor. Halsen gör ont och huvudet känns inlindat i bomull.
Igår var jag hos min nya barnmorska här i Simrishamn. En svensk dam som var lite förvirrad men betydligt bättre än vad mina barnmorskor på granen i Malmö har varit. Först pratade vi lite allmänt eftersom hon inte vet något om oss. Sen blodtryck som låg på 105/75. Kände på magen och bebisen som börjat fixerat sig men med ruckbart huvud. Hjärtljuden låg på 125-145. Mitt SF mått var 29 så lite under kurvan, ska bli kul att se på RUL vad de tror den lill* ska väga vid födsel (ja om den kommer planerat datum vill säga). BM tyckte jag tog stor dos smärtstillande var dag men tar långt ifrån maxdos. Hur ska jag annars överleva dagarna om jag inte tar något mot rygg och foglossnings smärtor. Tensen har börjat användas intensivt igen på ryggen. Hjälper för stunden. Ska i allfall börja med gravid vattengympa. Ska bli lite kul tycker jag, hoppas på att det snart ska bli en ledig plats till mig. BM skrev att det var brådskande. Sen hoppar jag nog på föräldrakursen med, mest för att träffa lite folk eftersom jag inte känner någon här men också för att friska upp minnet ang ammning då jag hoppas kunna amma lite denna gången. K var med hos BM denna gången. Första besöket utöver inskrivningssamtalet som han kunde vara med på och så kan han äntligen följa med på ett UL. Glad blir jag. Då känner man sig inte lika ensam om graviditeten.
Vad gör man med trotsiga 2,5 åringar? Alla tips mottages gärna. Ibland är jag på gränsen till att bli galen. Oavsett vad jag gör eller säger så ska hon göra tvärtemot och hon slår mig konstant. Både sparkar och slås med händerna. Hon pratar ju inte tillräckligt mycket för att jag ska kunna ha en dialog om varför hon är så arg och varför hon alltid ska slå mig. Är liksom sällan kul att ha henne hemma då det bara skriks och skriks. Hon har ju även fått för sig att hon bestämmer allt här hemma. En aning fel syn på den saken.